thelifeofadreamer

On our way

Kategori: Gymnastik

Nu ska vi hoppa igen. Jag orkar inte ta allt i ordning. 
 
Tisdagen den 9e juli 2013. Dagarnas dag. Strålande sol och frisk vind från sydost. Vaknade med den mest förväntansfulla känsla jag någonsin känt. Magen vändes upp och ner och ut och in av alla fjärilar. Jag grät glädjetårar blandat med stresstårar. Var för en gångs skull i tid med packningen, men det tog ändå en evighet. Allt skulle vikas perfekt, rätt kläder skulle väljas ut, gympadräkterna skulle vara staplade i hög. När klockan blev 22.45 och jag ÄNTLIGEN strykt mina pikeér till perfektion begav jag mig till båten, omringad av mina vapendragare, givetvis. Hanna och Emma skulle påbörja sin resa mot Bermuda dagen efter mig och kom med för att vinka av, och när vi stod nere i hamnen kunde man seriöst se hur det lyste i deras ögon av förväntan. Jag kramade om Hanna, som likt hon alltid gör tog situationen med ro..   (= AAAAAAAAAAAA AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHH IMORRRN FAR VI!!!!!! AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH DU FAR NU!!!!!). Sen kramade jag Emma, vi kikade varandra i ögonen och säger nästan i mun på varandra, "Vi ses på Bermuda", så sjukt häftigt var det att kunna säga så. En snabb puss på Rezgar (som vid det här laget nog var rätt glad att det var dags att åka så han skulle slippa mina hysteriska nervsammanbrott som jag haft under hela dagen med krokodiltårar som sprutade pga all resfeber, hehe), och så IVÄG!
 
Sassa Emma och Hanna i hamnen
 
Mollie, Lovis och jag. Påväg till Bermuda med mellanlandning i New York. När vi checkade in våra färgglada väskor på Vanda flygplats var vi medvetna om att nästa gång vi såg dem skulle vi vara på andra sidan Atlanten. Kändes döhäftigt.
 
 
Väl på flyget var det fingerdanser, filmtittande och hysteriska skattanfall om vartannat.
 
 
 
 När vi landat på JFK efter nästan 8 timmars flyg svävade vi runt på små rosa moln på flygplatsen. Allt var häftigt, från hur stora besticken var, till vilket godis man kunde köpa där,till att vi se en amerikansk härgårman-skylt,  till låtarna de spelade på radio, till poliserna som patrullerade osv osv. Det blev så när vi sett fram emot resan så länge vi vetat att den skulle bli av. Det kändes så overkligt att det faktiskt hände, att vi var där, att resan vi sett fram emot så många år nu var påbörjad. 
 
 
 
Det var samma sak när vi kom till Bermuda. Så fantastiskt mycket att ta in. Luften. Lukten. Värmen. Palmerna. Språket. Och då var det ändå natt när vi kom fram. Och vi hade rest i nästan ett dygn. 
 
 
Mina fabulösa reskompisar! 
 
När vi väl kommit ut från flygplatsen satte vi oss i en bil med en chaufför som liknade Bob Marley och som körde påtok för fort. Vi klagade inte dock. Vi hängde snarare ut från bussens fönster och bad honom köra hårdare. Åh, det var så härligt, stämningen var så häftig. Vi kom fram till skolan och blev eskorterade till vårat klassrum, påväg dit trampade jag nästan på en kackerlacka och den fantastiska stämningen sjönk väldigt hastigt och efter dygnets vid dethär laget 34:e nervösa sammanbrott lyckades vi tillslut somna på våra luftmadrasser, omgivna av kackerlackor. Vi var äntligen framme.
 
 
I Bob Marley bussen mitt i natten! 
 
Cederbridge Academy, kackerlackornas hem!

MR

Kategori: Korsband

Nu ska vi hoppa lite i historien. Till här och nu. Till idag. Känslor beskrivs ju bäst när de är färska. När hjärtat faktiskt är brustet, eller när det sprutar lycka ur en. Man glömmer ju sen, det onda försvinner och det glada minns man som glatt men har inte samma känsla kvar. På sätt och vis önskar jag att jag hade skrivit alltjämnt med att våren blev sommar, men jag förmådde mig inte. Jag var livrädd att mina reflektioner (om de skrevs ner) skulle påverka hur allt blev i slutändan. Låter skitlöjligt, men så kändes det bara. 
 
Idag alltså. Satte mig på flyget imorse som på snabbast möjliga vis skulle ta mig till Mehiläinen i Åbo där jag gjort mina magnetröntgen, för idag var det dags för ännu en. Det är tredje gången jag tar på mig de rosa kläderna, visar remissen, klättrar upp på bänken och åker in i maskinen. Sen ligger man där och stirrar i taket, hör på klicken, räknar skruvarna på väggen.. framförallt så reflekterar man. Jag gör det i alla fall. Jämförde de gånger jag varit där förut.
 
Jag undrar faktiskt vad som är trasigt denhär gången. Försöker jag ta allt som det kommer. Är det korsband, så är det korsband. Är det menisk, så är det menisk. Är det båda två, så är det så. Jag kan inte göra något just nu. Jag hade kunnat göra något åt det innan allt hände, men det gjorde jag inte. Och det var ett medvetet val. För jag levde på att jag höll ihop. Och jag gjorde det. Då. Och även om det känns som en tragisk historia att det inte vill eller kan hålla ihop längre än det gjort dehär gångerna, så är det ändå så himla värt det när det väl gör det. 
 
 
 
Här har ni de rosa kläderna, och ett magnetröntgat ben. Mitt ben till och med, måste kika lite på bilderna när man fick med dem på en CD. Har vid dethär laget 3 CD:n med mitt högra knä på från i år, ifjol och året innan. Kan ju typ göra studie på dem i framtiden, haha. 

.

Kategori: Allmänt

Hjärtat

Kategori: Allmänt

 
I could make you happy
Make your dreams come true
Nothing that I wouldn't do
Go to the ends
Of the Earth for you
To make you feel my love, To make you feel my love
 
 

Första tävlingen

Kategori: Gymnastik

Sen var det dags. Dagarna sprang iväg och innan vi (jag) visste ordet av så var det samma kväll som färjan mot Helsingfors skulle gå.
 
 
Mina gullfrön <3 som dom hjälpt mig.
 
 
1h innan tävling.
 
 
Uppvärmning!
 
 
Prisutdelning.
 
Ungefär såhär minns jag resan. Var nog något luddig i huvudet, och minns inte hur många ggr jag tänkte "gå inte sönder. Snälla. Snälla. Gå inte sönder. inte nu. Snälla!" känns som det var mantrat jag körde på repeat hela tävlingen igenom. Mitt bästa minne är när jag landar ur första voltserien (som jag för övrigt fick ha extra matta vid), och inser att knät är kvar. Funderade där och då på att vända på mattan och gå av, jag var liksom klar med min uppgift, att hålla för volter. Hur som, jag fortsatte serien, och om man vill kalla det för den fulaste serien någonsin så är det fritt fram för mig. Haha. Torkade snor som började rinna, snubblade till när jag skulle göra värmlands 360, missade musiken i slutet osv. Ryckte mest på axlarna åt poängen, jag kunde inte ha gjort så mycket mer. Jag gjorde det jag kom dit för när det gällde mattan, som dessutom var första redskap i tävlingsordningen, och det var att ta mig igenom en serie. 
 
Efter mattan var det hopp. Som är min favorit. det går fort, man ska skapa mycket kraft och tryck. Jag tror min kärlek till hopp kommer från gamla friidrottsdar, det påminner lite om längdhopp/tresteg, och de var alltid mina favoritgrenar. Man springer in så fort man kan, och sen ska man på en bråkdels sekund se till att få tekniken att stämma. Dessutom är hoppet speciellt för det tog så länge att komma tillbaka till det. Jag började hoppa ordentigt (med satsbräda och landning) sent på hösten ifjol och hade då inte kunnat göra ett riktigt hopp på två och ett halvt år. Hoppet gick bra. 
 
Sen var det barr. Som borde gå bäst med tanke på träningnsmängden, meni förhållande till det jag kan gick det väl inte sådär himla bra. Timingen var fel i typ allt, men allt som allt var det ingen större katastrof.
 
Ska vi snacka katastrof ska vi snacka bom. Inte för att jag föll mer än en gång (vilket man självklart ska eftersträva att inte göra men ändå, en gång är inte döden), men serien i allmänhet... Direkt jag lyckats ta mig ner från bommen i form av ett avhopp förklarade Fanny att hon både en och 23 gånger funderat på att skrika på mig på bommen och säga att det är helt okej att ta det lungt. Försökte göra min 1.20 minuts serie på 30 sekunder. Sätt därtill lite vingel och mycket förvirring, ingen succe. 
 
Efter det var tävlingen klar. Medaljer skulle delas ut, och även om jag vann några kan jag ju säga att jag inte var fruktansvärt nöjd på den fronten. Men när det gäller tävlingen i sig var jag jätteglad, nöjd och stolt. För jag hade genomfört den. Det hade gått. Och jag var tillbaka framför domarna, istället för att själv sitta som en. Knät var helt, jag hade uppnått ett mål och Bermuda låg framför mig. 

Free Fallin'

Kategori: Gymnastik

Uttagningen

Kategori: Gymnastik

Mitt i alla tävlingsförberedelser kom en träning när jag visste att allt inte var som vanligt. Inte ngt med knät nu, utan en konstig känsla i luften. Tränarna betedde sig annorlunda och jag visste att det var något speciellt med dagen. Mycket riktigt kallades vi till "ringen". När detta sker vet alla att det är något speciellt på gång, och kikade man noga kunde man se alla våra flackande blickar innehållande en påtaglig nervositet. Vi satte oss ner. Vid denhär
Tidpunkten låg ännu uttagningarna till Bermuda en månad bort i tiden och jag hade planerat den tiden väl. Ännu skulle 4 tävlingar genomföras och moment inför öspelen visas. Detta ändrades nu. Laget skulle tas ut nu, idag. Tränarna meddelade att det redan var klart. Jag vet inte om jag är jävligt bra på att känna på mig saker eller om det bara är slumpen för stunden, men jag bara visste att jag var med. I ringen pekades det sedan ut, "Mollie (hon satt som först i ringen, sen satt jag, men de hoppade över mig med blicken), Hanna, Emma, Fanny (de hade nu gått runt hela ringen och bara sagt fyra namn, vi skulle vara fem uttagna. Jag fattade ingenting.) och faktiskt ... Malin!" I samma ögonblick mitt namn yttrades blev jag både lättad och otroligt förbannad. Vadå "faktiskt"? Varför hoppade de över mig när de gick runt i ringen och presenterade namnen? Varför sa de mig sist?

Minuterna som följde diskuterades varför de tagit ut mig, att alla andra tjejer skulle träna på som vanligt för någon (var ju inte svårt att lista ut vem de tänkte på) kunde skada sig. De förklarade att jag inte tävlat på länge, men att de valt att ta ut mig i alla fall, osv osv..
Jag satt knäpptyst. Försökte ta in att mitt första delmål nu uppnåtts och att jag var med i laget. Förstod ingenting av deras förklaringar om att jag inte tävlat. Visst, inte hade jag kört en tävling på länge, men jag har å andra sidan tävlat flest tävlingar av alla i laget någonsin. Dessutom älskar jag att tävla. Sen hatade jag så brutalt att de tog upp knät och skador. Det var inte knät som tagit mig in i laget till Bermuda, det var JAG, det var mitt stora hjärta för gymnastik som tagit mig dit. De förstod i och för sig i efterhand att allt var väldigt tokigt formulerat, och jag vet att de inte menade något illa. Men det blev väldigt fel, och det som borde varit en enda stort kramkalas blev istället fiasko och alla gick bara hem efter mötet i ringen.

Efter denhär dagen var jag dock med i laget, och nu var jag mer sugen än någonsin att få tävla igen. 
 

 

Måndag 5e Augusti

Kategori: Korsband

Idag kommer bli ytterligare ett viktigt datum för hela resan, men mer om det senare. Jag ska fortsätta skriva också, men inte nu, inte idag.