thelifeofadreamer

If i lose myself

Kategori: Gymnastik

Jag tror vi måste börja där vi slutade. Och ta lite i taget. Jag har inte bråttom att minnas denhär våren. Faktum är att jag vill minnas så mycket som möjligt. Alla detaljer, allt det som varit. Jag var besviken i våras. Besviken på hur allt blivit, och vad jag blivit. Jag gav upp. Slutade försöka. Ville inte bry mig om. Inom mig utspelades en form av inre krig där hjärta stod mot hjärna, där den sistnämnda hade ett klart övertag. Jag ville spy på hårt arbete och att försöka igen. Jag orkade inte mer. Tyckte jag fått nog.
 
Sen vet jag inte vad som hände. Men allt ändrades. Om det var vårens första solstrålar, eller det faktum att jag på gymmet kände mig redo igen. Jag ville försöka. Ge det en (8e?) sista chans. När jag sprang på löpbanden gjorde jag det så snabbt jag kunde. Jag fick gåshud av att tänka på volter igen. Jag ville in i hallen igen. På något sätt har öspelen på Bermuda triggat så mycket inom mig, så jag antar att jag helt enkelt inte var redo att släppa det. Och när februari kom så förstod jag att det var nu eller aldrig. Jag visste att jag fysiskt var redo och att det skulle komma att handla om ett mentalt krig mot knät. Jag förstod att jag skulle måsta vara smart. Göra det på mitt sätt. Jag visste vad jag gamblade med. Jag hade blivit rådd från alla möjliga håll att inte köra efter det som hände i höstas med knät. Jag har en permanent skada på menisken, och mina ledytor är trasiga. Jag visste dethär. Och någonstans förstod jag att det kanske inte går. Men jag fick lov att acceptera det, för jag visste att om jag inte gjorde dethär sista rycket för mig själv så kommer jag aldrig kunna släppa det som hänt med knät. Jag måste försöka.
 
Och jag försökte. Vissa dagar kunde jag inte landa på fötterna efter en voltserie, livrädd för att gå sönder. Andra körde jag på som om inget hänt. träningen delades tydligt upp i "knädagar", och visst handlade det om känningar i knät, men framför allt handlade det om hjärta mot hjärna igen, där den sistnämnda nu gått i protest mot det jag gjorde. Jag inbillade mig efter träningar att något hänt, att jag kände svullnad, att det snart skulle komma ett bakslag. Fem fulla träningar där jag hållits hel blev snart 10, och sedan 20 och sedan ännu fler. Snart kom fokus att flyttas till nästa stora mentala utmaning. Min första tävling igen. Att vara tillbaka på tävlingsarenan. Detdär jag inte lyckades med efter första skadan. Det som jag tränade för i höstas, som var bara 2 veckor bort när smällen kom då. Innerst inne visste jag att jag var redo, men jag kunde inte hjälpa isklumpen som fanns i magen varje gång jag föreställde mig att jag varit med om samma sak på hösten, och då misslyckats.. 
 
 
 

Restoration is possible

Kategori: Gymnastik

Just det, jag ska berätta allt för er snart. Hur det gick sen med knät. Vad som hände efter februari. Just hemkommen från Bermuda(!) är jag dock upptagen med att njuta av livet och sommaren som aldrig förr. So long, sing a song! ;)