thelifeofadreamer

GIH

Kategori:

I september 2011 började jag på Loughborough University, ett universitet en timme norr om London. Läste Sport Science och gillade skolan, även om jag längtade mycket hem. Det var tufft att flytta hemifrån. Flyttade hem från England efter en termin, skolan kändes rätt men allt runt omkring kändes fel. Började plugga sjukgymnast på Karolinska ht-12. Trivdes med att plugga i Stockholm. Gillade Karolinska. Älskade fysiologi. Ville plugga läkare. Hoppade av och läste upp mina lussebetyg så jag fick behörighet i lång matte, kemi och fysik. Läste på distans, passade på att söka in till sjuksköterska under tiden jag pluggade kemin, "kan vara bra att få erfarenhet och kanske får jag något tillgodo". Insåg på första praktiken att jag hatar sjukhus. Mår psykiskt dåligt av att jobba med sjuka människor och är livrädd för sjukdomar. Hoppade av. Arg, besviken, ledsen. Ville bara hitta min grej. 
 
Gick in på antagning. Sökte runt på program. Saknade skolan i Loughborough mer och mer. Hittade GIH. Var så säker i Lusse på att jag aldrig skulle plugga i Sverige, så hade aldrig hört om GIH innan. Våren -15 läste jag en kurs på distans på GIH i idrottspsykologi. Åkte över i maj för att presentera examinationsuppgiften i den. Traskade in i skolan och det kändes bra. I magen bra. Hittade ett infoblad om tränarprogrammet och sökte in. Ju mer jag läste om programmet, desto mer visste jag att det var det jag ville läsa. Ht -15 började jag skolan. 
 
Nervös som tusan. Lite rädd för att igen känna att det inte är rätt för mig. Orolig för att inte fixa bo i Stockholm själv. Klarade år ett. Träffade nya vänner. Knöt kontakter. Lärde mig massor. Började år två. Första terminen läste vi våra första 30 hp i tränarskap. Träningslära, träningsplanering, teknikanalys mm. Aldrig älskat skolan så mycket. Fruktansvärt rolig termin. Ökade tempot till våren år två. Ställde in siktet på att bli klar efter 2,5 år. Under våren fortsatte jag läsa kurser i tränarskap. Trodde inget skulle bli roligare än hösten, men jag hade fel. Idrottspsykologi, organisation och ledarskap, pedagogik, mästerskapscoachning gjorde terminen minst lika bra som hösten. Tiden sprang och innan jag visste ordet av hade jag bara mitt examensarbete kvar. Sena kvällar blev tillslut 30 sidor. 
 
Jag är mer stolt över mig själv än jag varit innan. Att ta studenten var inget svårt för mig, eller i sig prestera i skolan. Att hitta rätt spår för jag ville göra i livet var svårt. Det var svårt att hitta min egen väg och framför allt att våga gå den. Satsa på att bli tränare på heltid, utan att veta om det går att jobba med det i framtiden. Jag valde den vägen och jag har aldrig lärt mig så mycket som under åren på GIH. Skolan var allt jag hoppades på och de allra flesta lärarna har varit fantastiska. När vi började ht-15 pratade alla om kontakterna vi skulle knyta under åren i skolan. Kan inte ärligt säga att jag förstod vad de menade då, men lovade mig själv att alltid ta chansen att knyta kontakter om den dök upp. Kunde då inte drömma om de människor jag fått träffa genom arbeten i skolan och egna initiativ. Kommer alltid vara tacksam för vad mina år på GIH gett mig. 
 
8 mars 2018. Jag har äntligen tagit examen. 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer


Kommentera inlägget här: