thelifeofadreamer

Gotland 2017

Kategori: Gymnastik

Hela förra året och delar av våren var så jäkla tuffa på flera olika sätt. Det var slit och jobbigt och kämpa och försöka orka genom allt. Man ger allt man har utan att få någon garanti för att få igen det. Jag åkte till Gotland utan några större förväntningar, men med förhoppning om att ha en skitrolig vecka fylld med gympa som jag älskar över så mycket annat. Väl på Gotland smäller tjejerna till med årets tävlingar. Allt jag hoppats så hårt på att skulle hända, hände. 

Lade mig i sängen på hotellrummet i fredags när jag fick en stund för mig själv och bröt ihop lite. Allt hårt jobb, alla timmar i hallen, alla dagar och nätter jag funderat så mycket på gympa gav utdelning. Nöp mig i armen, njöt och bara kände att det är så fruktansvärt roligt att få göra precis det jag vill med livet. 

Med det är säsongen klar, alla träningar och tävlingar är gjorda för våren och sommaren. Dags att andas ut, njuta, vila upp sig, samla energi, vända blad och börja skriva nästa kapitel i gympaboken. Öspelen 2017 är över och nya mål skymtar i horisonten. 

Inför onsdagens tävling flög Hanna och mamma ner och överraskade EP och mig!
Redo för tävling 2!
Som blev Deidre sista tävling. 2015 skadade Deidre sitt knä illa på en träning och missade tävlingarna på Ynys Mon. Sedan den dagen har jag längtat efter att få se henne tävla ett öspel. Det gjorde hon.
Emma och Elsa, som tillsammans med Frida fixade 5 platser till fredagens finaler.
Frida, som vann över mattan och över sig själv.
Emma kör sitt livs tävling. Smäller dit bommen vi båda drömt om så länge och kvalar till final. Står ner tsukorna. Står hela mattan.
Vi firade en mycket lyckad dag på games street med tacos och Cola!
Och självklart glass!
På kvällen kikade vi solnedgång från kajen i Visby.
Dagen därpå for vi till Fårö
Och kollade rauker
Emma och Deidre var passligt imponerade. Haha här med bild från bilen, med rauk i bakgrunden 😉
Plättkalas!
Besök till blå lagunen!
Här knep Elsa Ålands första individuella medalj i gympa på 16 år, och Ålands första medalj i gympa på 12 år.
Fantastiskt glad och stolt självklart. Men mest sentimental över resan vi gjort tillsammans i hallen. Från första tsukan med trampett ner till grop till hit.
Äntligen fick vi bli en del av medaljtalvan i matsalen!
Avslutning i duggregn och snålblåst.
Men vi dansade ändå tills fötterna värkte inne på Kallis och njöt av att fantastiska öspel nu var över.

Ett inlägg om förändring och vilken tid den tar

Kategori: Gymnastik

Ett annat datum, det där datumet som alltid kommer svida i hjärtat (men som jag samtidigt accepterat till fullo att en gång skedde) har också varit. Den 27 april, dagen då jag slet av mitt korsband. 
Efter öspelen på Bermuda 2013 slutade jag på gympa och skrev då denna text.
 
"Det är känslan av att aldrig mer få. Jag vet inte vilket som är värst, om det är att jag "gett upp" och sagt att det får vara nog, för att jag vet att jag inte håller, eller om det är att veta vad jag aldrig mer kommer kunna göra. Ibland på nätterna kan magen påriktigt vända sig ut och in när jag tänker på att få tävla igen. Vara 15 år igen. Få klara sin första flickis. Försöka snurra på jättar. Stillastående volt bak. Första skruvarna, första dubbelvolterna. Första tsukan. 20e tsukan. Hur det kittlar i magen. Det djupa andetaget innan man kör. Hur man springer in, hjular över plinten trycker iväg och snurrar iväg så fort man hinner. Hur många tecken kom jag pådenna text nu? för jag skämtar inte när jag säger att det värker i bröstet på mig och det vrider sig i hjärtat. Jag måste sluta texten här. Uppenbarligen är jag inte redo för att minnas allt detta. Kärleken. När blir man det?"
 
Det värkte påriktigt i mitt hjätra den natten. Jag minns att jag låste in mig på toaletten och grät tills jag kände mig tom.
 
Gymnastik var allt det jag älskade när jag växte upp. Jag hade inte tusen vänner. Jag hade gymnastiken. Och den räddade mig från så mycket. Från att vara ledsen om kvällarna när alla andra var ute på fester. Från att tvinga mig själv att överprestera i skolan. Från ångest. I hallen var jag fri. Sen togs det från mig. Och med den försvann allt som varit jag. Åren gick och jag slet med rehab. Och jag blev aldrig skadefri. Rent fysiskt vann skadan över mig, och ett tag var jag säker på att den nog vunnit rent psykiskt också. 
 
Tills jag en dag insåg att den visst inte gjort det, men den känslan smög sig på. 

Det har gått 6 år sedan korsbandet gick av. 6 år(!!). Idag kan jag ärligt säga att jag lämnat korsbanden bakom mig. Lämnat det ledsna och alla tårar. Men även om jag lämnade allt det ledsna så lämnade jag inte 17-åriga Mallan och kärleken hon hade för sporten. Hon brinner fortfarande i mig. Kanske starkare än någonsin. Men nu i en ny roll som jag älskar mer än någonsin. Jag kommer aldrig snurra dubbla själv igen, men jag kommer få andra att snurra dem. Och det gör mig lika lycklig inombords. Att kunna ge dem något jag själv aldrig fick. Det gör mig idag genuint lycklig. Och jag är så glad att jag grät alla de där tårarna. För de behövde gråtas för att kunna lämna det bakom mig. För att komma vidare. Det behövde ta tid för att kunna bli något nytt som var ännu bättre.
 
Jag är så fruktansvärt nyfiken på att se vart denna resa är påväg. Det är så otroligt roligt att få känna att jag gör det jag borde med mitt liv. Att jag kom på rätt trots alla dom där tårarna. 
 
Keep your eyes fixed on where you want to go, the rest will follow

Min vilken underbar tid det var. Älskade det så högt och så mycket, att då hålla på. Så otroligt glad för alla minnen från min tid som aktiv. Och så otroligt många minnen. Alla träningsläger med 09. Öspelen. Isle of Man. Mälarcupen. Jersey. Bermuda. Alla voimistelupäivät. Ryska tränarna. Morgonträningarna. Alla timmar i hallen. Allt. Kommer alltid vara några av mina finaste minnen. Alltid. 




Skrinna, skola och Friends Arena

Kategori: Vardag

Jahapp, ny vecka nya möjligheter. Har äntligen gjort klart mina två examinationsuppgifter för denna kurs. Alltså känslan när man lämnar in skoluppgifter kan vara den bästa. Imorrn har vi presentation på en av uppgifterna så har just gjort klart min PowerPoint. Efter imorrn är denna kurs förhoppningsvis överstökad. Sen drar nästa kurs (fysiologi) igång nästa måndag! Spännande :D 

Annars sen sist jag skrev så har jag hunnit skrinna för första ggn sedan 2010!! Alltså en av de värsta sakerna med hela knäskadebiten är att jag inte kunnat spontanidrotta, men nu i år har jag tänkt att det får tusan bära eller brista då jag inte "behöver" korsbandet på samma sätt som när jag gympade. Inte så att jag är korkad och dum i huvudet och typ hoppar ner från en balkong för att se om det håller, utan mer saker som att testa skrinna. Och det gick hur bra som helst, så himla glad för det! Har hunnit hem till hallen och dragit lite träningar också och i fredags var jag till Carro och träffade henne <3 dessutom bjöd hon på hemmagjord glass som var sjukt god. Måste komma ihåg att fråga om receptet!

Idag har vi varit med Emma och Nordi till Friends Arena och det var skitcoolt. I vanlig ordning blev jag rörd när jag såg så många människor engageras av sport så påmindes ännu en gång om varför jag älskar idrott och sportevenemang. Göteborg vann och det var ju skoj för dem, men min höjdpunkt var att höra hemmaklacken sjunga "när solen stiger över Råsunda" eller vad tusan den nu heter. Häftig stämning! //nörden 
Men nu ska jag sova så jag orkar imorrn. Godnatt! 
Ett stycke lycklig Malle påväg ut på isen! 
Godaste blåbärsglassen!
Ett stycke Nora som blivit fantastiskt duktig på "pressar"
AIK klacke



FM

Kategori: Gymnastik

Puh vad skönt, FM är över! Tror att jag, Emma och Elsa gått och spänt oss för detta en tid nu och luften går verkligen helt ur en när det väl är över.
FM. Tävlingen jag aldrig fick tävla men ville så gärna. Som skulle bli "beviset" för mig själv på att jag verkligen var genom skadan. Jag gick sönder så många gånger. För många gånger. Ni har ju hört mycket av storyn redan efter att ha följt bloggen, men vet inte hur tydlig jag var med hur det slutade. Efter två fulla rupturer av korsbandet och en smäll där halva gick av hösten 2012, så försökte jag mig ändå på öspelen på Bermuda, där det small igen. Efter det har jag själv 30% av mitt korsband kvar och det kan man inte gympa med. Jag insåg väl själv efter det att det var "över" och att jag inte längre skulle kunna vara aktiv som gymnast längre. 
Sen blev jag tränare. Det tog många timmar att komma in i den nya rollen. Många timmar för att acceptera att så nu var fallet. Men jag kan 100% ärligt säga att jag trivs med var jag är idag och vad jag gör idag. 
För någon månad sen stod det klart att vi hade två tjejer som skulle kunna delta i FM. Jag tvekade inte en sekund, även om jag självklart insåg att vi inte skulle komma att vara på samma nivå som de andra elitklubbarna. 
Jag har haft en fantastisk helg här i Esbo. De absolut största namnen inom finsk gymnastik är på plats och jag suger i mig som en svamp av hur de andra tränarna är/agerar på tävlingsgolvet. 
Jag låter så egoistisk när jag skriver om detta nu. Givetvis var upplevelsen störst för Elsa och Emma som fick tävla, men för mig med den skadebakgrund och alla jäkla år av kämpande i bagaget så var det väldigt stort för mig också, att faktiskt ta mig hit till slut. 

Åh, jag kommer minnas så mycket från denna helg. Men mest av allt kommer jag minnas hur det kändes som ännu ett startskott, för nästa etapp.

Saker blir verkligen inte ofta som man tänkt sig. Men jag har lärt mig att de ändå kan bli väldigt bra. 








365

Kategori: Korsband



Idag är det ett helt år sedan jag reste till Bermuda. Och därmed ganska exakt ett år sedan jag senast satte på mig en gympadräkt. Sjukt. 

We're on fire now

Kategori: Korsband



Igår grät jag när jag gick upp för trappan hem. Hade så ont i knät. Det kommer i omgångar efter att jag tränat och då känns det som knivar sticker rakt in mellan lårbenet och underbenet.

Idag for jag och träna trots ont. Försökte koppla bort det och även om det grinade när vi körde löpteknik och hopp vid läktaren så gjorde jag mitt kanske bästa träningspass hittills löpmässigt. Det funkade bara när jag sprang, hittade rytmen och hittade andningen. Så nöjd!! Man får fasiken inte ge upp. Det är så jäkla jävligt när knät är dåligt. Man blir arg, ledsen och uppgiven. Men så gör man en bra träning och hittar känslan och lyckas koppla bort högerbenet för en stund och så känns det som om inget kan tynga ner en. 

Man får verkligen aldrig sluta kämpa. 

Torsdag

Kategori: Korsband

Idag sov jag i vanlig ordning för länge. Skyndade mig upp, gick och köpte blommor till mormor och gick sen upp via henne och morfar en sväng. Sen var det typ dags för träning. Idag hade vi Tom-Stefan Witting i hallen för att berätta om hans idéer kring neurologisk träning. Utan att gå in på det för detaljerat så kan jag ju sammanfatta det med att det typ är en av de mer intressanta grejer jag hört i mitt liv och att jag tror stenhårt på konceptet. Så stod där som ett annat fån med munnen öppen och önskade att jag kunde allt det han kan. Mamma uttryckte det i efterhand som att "man såg glorian runt huvudet på dig" och lite så kändes det när han berättade. Alltså anatomi och fysiologi, jag kan helt ärligt säga att jag inte vet om det finns intressantare ämnen att studera. Sjukt. Så bra att tanken är att det ska bli mina ämnen i framtiden. Längtar faktiskt till skolan när de tankarna slår till. 

Sen fortlöpte träningen och min lilla fröken Nora lyckades med något jag vart väldigt stolt över. Hon har just gått ut tvåan i skolan och hoppade idag sin första tsukahara. För er som inte är allt för insatta i gympa så kan jag ju berätta att det är ett väldigt svårt hopp, och särskilt om man är nyss 9 år fyllda. Lilla tösen, hon är ju så duktig! Efter träningen for jag och Anna och kikade korp, men vi måste ha missat vilka lag som spelade och när det var för när vi kom dit så var typ ingen där och matchen slutade just efter. Nåja, vi promenerade och pratade iaf, innan jag nu slutligen parkerat mig i soffan framför fotboll. Måste duscha innan jag lägger mig.. Jobbigt!! Aja, imorrn är det friidrott och sedan träning i hallen, och på kvällen hoppas jag vi hittar på ngt kul! :) 



4 år

Kategori: Gymnastik

Jag måste berätta en sak för er som är viktig för mig att minnas. Vet ni att det gått över 4 år sedan jag rev av det där förbannade korsbandet första gången nu? Det är så sjukt att föreställa sig den tiden, för det är så ofantligt lång tid.  När det gått så lång tid så hinner så mycket förändras, framför allt jag, Malin. Jag gick från att vara en 17 åring till att en blivande 22-åring. Livet tog en helomsväng och jag fick kämpa mer än jag gjort förut i mitt liv. Herregud vad jag kämpade för att allt skulle bli bra igen. Slet och grät och tränade, och så om igen. För var dag som går får jag mer perspektiv på saken, och kan se det mer objektivt. Jag tycker fortfarande att det är så ofantligt orättvist att det skulle drabba mig, som värdesatte gymnastiken som en av de viktigaste, och roligaste sakerna i mitt liv. Det känns hemskt att ta något sådant från en människa. Dessutom var jag bra på det jag gjorde, och även om jag aldrig hade blivit en världsgymnast så skulle jag velat ha möjligheten att gå vidare inom någon annan idrott, uppfylla min egen dröm om att tävla ett FM i gymnastik, och så skulle jag ha velat sluta för att jag tyckte det var dags, inte för att jag måste. Fasiken vad det tog hårt att bli skadad sådär. Skulle vilja ge mitt 17-åriga jag en klapp på axeln för allt slit och en uppmaning om att saker löser sig tillslut, kanske inte på det sätt jag hoppades, men på andra sätt. Jag tror aldrig jag gjort så många olika saker i mitt liv som under dessa fyra år. Det tvingade mig att göra något nytt. Idag har jag skapat mig en vardag där jag verkligen trivs och mår bra, jag är väldigt lyckligt lottad och jag skrattar innerligt någon gång under varje dag. Saker har blivit bra igen. Men det är klart man saknar något som en gång var en så stor del av en. Det kommer i vågor som sköljer över en. Vissa dagar ingenting (och tränarrollen gör ju så ENORMT mycket för att jag inte ska dö av saknad på samma sätt!), men andra dagar så kan jag få ont i hjärtat av hur mycket jag saknar kittlet i magen. Adrenalinet innan man testar något nytt, när man måste kombinera adrenalinrushen med koncentration och bemästra sitt eget psyke för att våga köra..
 
Jag försöker se saker från den ljusare sidan. Jag har sagt att den dag mina gymnaster är mer motiverade än mig så lägger jag av och går ut ur hallen för gott. Och orsaken till att jag är så motiverad som tränare är säkerligen för att jag själv aldrig blev klar, och det är en egenskap jag själv tror kommer driva mig långt i min nya roll. På sätt och vis så ger det mig tillfredställelse att se mina gymnaster köra de övningar jag vill kunna göra, som jag inte kommer kunna göra igen, och det är ju också något som känns väldigt bra.
 
4 år alltså. 4 år av tålmodighet, försöka pånytt, aldrig ge upp, orkar lite till, tro att det går, gråt, skratt, hopp, motgångar men också framgångar. Jag blev inte skadefri. Men, jag blev jag. 
 

-

Kategori: Gymnastik



Saker flyter. Blir så nöjd över att vara i hallen och känna att jag är på rätt plats. 

Från Sarah Lorish film - Seek The Owl

Kategori: Gymnastik

When you find a world where you've felt the owl. 
You spend forever trying to get back.

But what about when you grow up and realise you weren't made for it? At least not anymore?

Gymmastics isn't a lifetime sport. It's a happiness that is ours for a short while before we have to pass it on

After a long time your body decides it has taken enough tearing and aching and you realise your job as a gymnast is done. And then it all goes away in an instant. The life you knew, your world disappears.

There is nothing quite as empty as losing the thing that makes you shine. And it all happens so fast. 

The hole you have tried to fill but you can't because she's still down there, the little girl who belongs in the gym, aching for you to go back. Back to the place that has always welcomed you with open arms.

That girl belongs in the gym where she needs to keep alive the fire of what I once was. I will miss the gymnast-me forever. 

But I think life is all about finding your gifts and using them to act passionately and beautifully, and in your best work you'll find happiness and wisdom. Sometimes you have to let go of one to find the next, so that's what I'm doing. Im seeking the owl. 



Bara man orkar kämpa, så kommer man dit en dag

Kategori: Korsband



Äntligen har jag lämnat in allt till första kemikursen! Imorrn har jag betygssamtal, men om jag klarar det (brukar vara lite som ett muntligt prov) så har jag bara kurs 2 kvar innan jag är klar med kemin. 

Annars har det varit ganska mycket timmar i hallen. Vilket såklart är skoj. Jag älskar att vara där. Samtidigt så suger det till ibland långt ner i magen när jag inser att jag inte håller på mer. Att jag lagt av. Så himla tråkigt. Önskar så att jag fått gå skadefri 2010 och aldrig behövt dras in i knäskiten, men försöker intala mig att jag hittat en ny roll som tränare, som jag också älskar. Och det värmer så i mitt hjärta när jag hör barnen och de äldre tjejerna prata med varandra eller mig i hallen ibland. Till exempel:
"men ----- ta bort bananryggen!!!" (bananrygg är då ett uttryck jag tryckt in i de yngre tjejernas huvuden, och det är en position man inte vill se när man står på händer. Ibland känns det omöjligt att förklara saker för en grupp småtöser med medelålder på 7,5 år men uppenbarligen så lyssnar de bättre än jag trott), "du får inte säga att det INTE går -----, allt går, man måste vara träna lite mer" eller "Malin, jag trodde aldrig jag skulle klara det här". 
Allt sådant får mig ändå att fatta att jag är på rätt, och att jag gör skillnad i hallen för dem. 

Annars händer väl inte allt för mycket nytt. Jag har börjat pallra mig till gymmet igen. Inga krav. Inga förväntningar. Bara för att jag gillar att träna går jag dit.

Change

Kategori: Gymnastik



Idag när jag fångade Lovis efter ett uthopp på barren så slog det mig att det är påväg åt rätt håll. Jag har under gråtstunder ständigt proklamerat till Rez och mamma och mina systrar att det kommer bli bra, det kommer bli ännu bättre än det varit. Jag höll inte för sport, men jag har alltid känt att jag vill hjälpa andra att göra det. Nu växer jag hela tiden in i min nya roll som tränare. Jag saknar volterna så det skriker i kroppen ibland, men jag har å andra sidan lärt mig att till stor del känna samma tillfredsställelse när någon av gymnasterna klarar något nytt. 

Jag säger inte att jag är klar, och jag har säkert några psykbryt kvar att få, men just ikväll kändes det helt rätt att stå som tränare på golvet. Se mina flickor köra övningar jag hjälpt dem lära sig i höst, se hur de utvecklats både teknikmässigt men också på den mentala planet. 

Jag ser fram emot många fler timmar i hallen. Jag älskar sporten så brutalt och just nu känns de fantastiskt att få förmedla den känslan vidare till yngre tjejer i en roll som tränare för dem. 

-

Kategori: Gymnastik

You held me down, but I got up
Already brushing off the dust
You hear my voice, you hear that sound
Like thunder gonna shake the ground
You held me down, but I got up
Get ready cause I’ve had enough
I see it all, I see it now

I got the eye of the tiger, a fighter, dancing through the fire
Cause I am a champion and you’re gonna hear me roar
Louder, louder than a lion
Cause I am a champion and you’re gonna hear me roar
 
 
 

On our way

Kategori: Gymnastik

Nu ska vi hoppa igen. Jag orkar inte ta allt i ordning. 
 
Tisdagen den 9e juli 2013. Dagarnas dag. Strålande sol och frisk vind från sydost. Vaknade med den mest förväntansfulla känsla jag någonsin känt. Magen vändes upp och ner och ut och in av alla fjärilar. Jag grät glädjetårar blandat med stresstårar. Var för en gångs skull i tid med packningen, men det tog ändå en evighet. Allt skulle vikas perfekt, rätt kläder skulle väljas ut, gympadräkterna skulle vara staplade i hög. När klockan blev 22.45 och jag ÄNTLIGEN strykt mina pikeér till perfektion begav jag mig till båten, omringad av mina vapendragare, givetvis. Hanna och Emma skulle påbörja sin resa mot Bermuda dagen efter mig och kom med för att vinka av, och när vi stod nere i hamnen kunde man seriöst se hur det lyste i deras ögon av förväntan. Jag kramade om Hanna, som likt hon alltid gör tog situationen med ro..   (= AAAAAAAAAAAA AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHH IMORRRN FAR VI!!!!!! AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH DU FAR NU!!!!!). Sen kramade jag Emma, vi kikade varandra i ögonen och säger nästan i mun på varandra, "Vi ses på Bermuda", så sjukt häftigt var det att kunna säga så. En snabb puss på Rezgar (som vid det här laget nog var rätt glad att det var dags att åka så han skulle slippa mina hysteriska nervsammanbrott som jag haft under hela dagen med krokodiltårar som sprutade pga all resfeber, hehe), och så IVÄG!
 
Sassa Emma och Hanna i hamnen
 
Mollie, Lovis och jag. Påväg till Bermuda med mellanlandning i New York. När vi checkade in våra färgglada väskor på Vanda flygplats var vi medvetna om att nästa gång vi såg dem skulle vi vara på andra sidan Atlanten. Kändes döhäftigt.
 
 
Väl på flyget var det fingerdanser, filmtittande och hysteriska skattanfall om vartannat.
 
 
 
 När vi landat på JFK efter nästan 8 timmars flyg svävade vi runt på små rosa moln på flygplatsen. Allt var häftigt, från hur stora besticken var, till vilket godis man kunde köpa där,till att vi se en amerikansk härgårman-skylt,  till låtarna de spelade på radio, till poliserna som patrullerade osv osv. Det blev så när vi sett fram emot resan så länge vi vetat att den skulle bli av. Det kändes så overkligt att det faktiskt hände, att vi var där, att resan vi sett fram emot så många år nu var påbörjad. 
 
 
 
Det var samma sak när vi kom till Bermuda. Så fantastiskt mycket att ta in. Luften. Lukten. Värmen. Palmerna. Språket. Och då var det ändå natt när vi kom fram. Och vi hade rest i nästan ett dygn. 
 
 
Mina fabulösa reskompisar! 
 
När vi väl kommit ut från flygplatsen satte vi oss i en bil med en chaufför som liknade Bob Marley och som körde påtok för fort. Vi klagade inte dock. Vi hängde snarare ut från bussens fönster och bad honom köra hårdare. Åh, det var så härligt, stämningen var så häftig. Vi kom fram till skolan och blev eskorterade till vårat klassrum, påväg dit trampade jag nästan på en kackerlacka och den fantastiska stämningen sjönk väldigt hastigt och efter dygnets vid dethär laget 34:e nervösa sammanbrott lyckades vi tillslut somna på våra luftmadrasser, omgivna av kackerlackor. Vi var äntligen framme.
 
 
I Bob Marley bussen mitt i natten! 
 
Cederbridge Academy, kackerlackornas hem!

MR

Kategori: Korsband

Nu ska vi hoppa lite i historien. Till här och nu. Till idag. Känslor beskrivs ju bäst när de är färska. När hjärtat faktiskt är brustet, eller när det sprutar lycka ur en. Man glömmer ju sen, det onda försvinner och det glada minns man som glatt men har inte samma känsla kvar. På sätt och vis önskar jag att jag hade skrivit alltjämnt med att våren blev sommar, men jag förmådde mig inte. Jag var livrädd att mina reflektioner (om de skrevs ner) skulle påverka hur allt blev i slutändan. Låter skitlöjligt, men så kändes det bara. 
 
Idag alltså. Satte mig på flyget imorse som på snabbast möjliga vis skulle ta mig till Mehiläinen i Åbo där jag gjort mina magnetröntgen, för idag var det dags för ännu en. Det är tredje gången jag tar på mig de rosa kläderna, visar remissen, klättrar upp på bänken och åker in i maskinen. Sen ligger man där och stirrar i taket, hör på klicken, räknar skruvarna på väggen.. framförallt så reflekterar man. Jag gör det i alla fall. Jämförde de gånger jag varit där förut.
 
Jag undrar faktiskt vad som är trasigt denhär gången. Försöker jag ta allt som det kommer. Är det korsband, så är det korsband. Är det menisk, så är det menisk. Är det båda två, så är det så. Jag kan inte göra något just nu. Jag hade kunnat göra något åt det innan allt hände, men det gjorde jag inte. Och det var ett medvetet val. För jag levde på att jag höll ihop. Och jag gjorde det. Då. Och även om det känns som en tragisk historia att det inte vill eller kan hålla ihop längre än det gjort dehär gångerna, så är det ändå så himla värt det när det väl gör det. 
 
 
 
Här har ni de rosa kläderna, och ett magnetröntgat ben. Mitt ben till och med, måste kika lite på bilderna när man fick med dem på en CD. Har vid dethär laget 3 CD:n med mitt högra knä på från i år, ifjol och året innan. Kan ju typ göra studie på dem i framtiden, haha. 

Första tävlingen

Kategori: Gymnastik

Sen var det dags. Dagarna sprang iväg och innan vi (jag) visste ordet av så var det samma kväll som färjan mot Helsingfors skulle gå.
 
 
Mina gullfrön <3 som dom hjälpt mig.
 
 
1h innan tävling.
 
 
Uppvärmning!
 
 
Prisutdelning.
 
Ungefär såhär minns jag resan. Var nog något luddig i huvudet, och minns inte hur många ggr jag tänkte "gå inte sönder. Snälla. Snälla. Gå inte sönder. inte nu. Snälla!" känns som det var mantrat jag körde på repeat hela tävlingen igenom. Mitt bästa minne är när jag landar ur första voltserien (som jag för övrigt fick ha extra matta vid), och inser att knät är kvar. Funderade där och då på att vända på mattan och gå av, jag var liksom klar med min uppgift, att hålla för volter. Hur som, jag fortsatte serien, och om man vill kalla det för den fulaste serien någonsin så är det fritt fram för mig. Haha. Torkade snor som började rinna, snubblade till när jag skulle göra värmlands 360, missade musiken i slutet osv. Ryckte mest på axlarna åt poängen, jag kunde inte ha gjort så mycket mer. Jag gjorde det jag kom dit för när det gällde mattan, som dessutom var första redskap i tävlingsordningen, och det var att ta mig igenom en serie. 
 
Efter mattan var det hopp. Som är min favorit. det går fort, man ska skapa mycket kraft och tryck. Jag tror min kärlek till hopp kommer från gamla friidrottsdar, det påminner lite om längdhopp/tresteg, och de var alltid mina favoritgrenar. Man springer in så fort man kan, och sen ska man på en bråkdels sekund se till att få tekniken att stämma. Dessutom är hoppet speciellt för det tog så länge att komma tillbaka till det. Jag började hoppa ordentigt (med satsbräda och landning) sent på hösten ifjol och hade då inte kunnat göra ett riktigt hopp på två och ett halvt år. Hoppet gick bra. 
 
Sen var det barr. Som borde gå bäst med tanke på träningnsmängden, meni förhållande till det jag kan gick det väl inte sådär himla bra. Timingen var fel i typ allt, men allt som allt var det ingen större katastrof.
 
Ska vi snacka katastrof ska vi snacka bom. Inte för att jag föll mer än en gång (vilket man självklart ska eftersträva att inte göra men ändå, en gång är inte döden), men serien i allmänhet... Direkt jag lyckats ta mig ner från bommen i form av ett avhopp förklarade Fanny att hon både en och 23 gånger funderat på att skrika på mig på bommen och säga att det är helt okej att ta det lungt. Försökte göra min 1.20 minuts serie på 30 sekunder. Sätt därtill lite vingel och mycket förvirring, ingen succe. 
 
Efter det var tävlingen klar. Medaljer skulle delas ut, och även om jag vann några kan jag ju säga att jag inte var fruktansvärt nöjd på den fronten. Men när det gäller tävlingen i sig var jag jätteglad, nöjd och stolt. För jag hade genomfört den. Det hade gått. Och jag var tillbaka framför domarna, istället för att själv sitta som en. Knät var helt, jag hade uppnått ett mål och Bermuda låg framför mig. 

Free Fallin'

Kategori: Gymnastik

Uttagningen

Kategori: Gymnastik

Mitt i alla tävlingsförberedelser kom en träning när jag visste att allt inte var som vanligt. Inte ngt med knät nu, utan en konstig känsla i luften. Tränarna betedde sig annorlunda och jag visste att det var något speciellt med dagen. Mycket riktigt kallades vi till "ringen". När detta sker vet alla att det är något speciellt på gång, och kikade man noga kunde man se alla våra flackande blickar innehållande en påtaglig nervositet. Vi satte oss ner. Vid denhär
Tidpunkten låg ännu uttagningarna till Bermuda en månad bort i tiden och jag hade planerat den tiden väl. Ännu skulle 4 tävlingar genomföras och moment inför öspelen visas. Detta ändrades nu. Laget skulle tas ut nu, idag. Tränarna meddelade att det redan var klart. Jag vet inte om jag är jävligt bra på att känna på mig saker eller om det bara är slumpen för stunden, men jag bara visste att jag var med. I ringen pekades det sedan ut, "Mollie (hon satt som först i ringen, sen satt jag, men de hoppade över mig med blicken), Hanna, Emma, Fanny (de hade nu gått runt hela ringen och bara sagt fyra namn, vi skulle vara fem uttagna. Jag fattade ingenting.) och faktiskt ... Malin!" I samma ögonblick mitt namn yttrades blev jag både lättad och otroligt förbannad. Vadå "faktiskt"? Varför hoppade de över mig när de gick runt i ringen och presenterade namnen? Varför sa de mig sist?

Minuterna som följde diskuterades varför de tagit ut mig, att alla andra tjejer skulle träna på som vanligt för någon (var ju inte svårt att lista ut vem de tänkte på) kunde skada sig. De förklarade att jag inte tävlat på länge, men att de valt att ta ut mig i alla fall, osv osv..
Jag satt knäpptyst. Försökte ta in att mitt första delmål nu uppnåtts och att jag var med i laget. Förstod ingenting av deras förklaringar om att jag inte tävlat. Visst, inte hade jag kört en tävling på länge, men jag har å andra sidan tävlat flest tävlingar av alla i laget någonsin. Dessutom älskar jag att tävla. Sen hatade jag så brutalt att de tog upp knät och skador. Det var inte knät som tagit mig in i laget till Bermuda, det var JAG, det var mitt stora hjärta för gymnastik som tagit mig dit. De förstod i och för sig i efterhand att allt var väldigt tokigt formulerat, och jag vet att de inte menade något illa. Men det blev väldigt fel, och det som borde varit en enda stort kramkalas blev istället fiasko och alla gick bara hem efter mötet i ringen.

Efter denhär dagen var jag dock med i laget, och nu var jag mer sugen än någonsin att få tävla igen. 
 

 

Måndag 5e Augusti

Kategori: Korsband

Idag kommer bli ytterligare ett viktigt datum för hela resan, men mer om det senare. Jag ska fortsätta skriva också, men inte nu, inte idag.

If i lose myself

Kategori: Gymnastik

Jag tror vi måste börja där vi slutade. Och ta lite i taget. Jag har inte bråttom att minnas denhär våren. Faktum är att jag vill minnas så mycket som möjligt. Alla detaljer, allt det som varit. Jag var besviken i våras. Besviken på hur allt blivit, och vad jag blivit. Jag gav upp. Slutade försöka. Ville inte bry mig om. Inom mig utspelades en form av inre krig där hjärta stod mot hjärna, där den sistnämnda hade ett klart övertag. Jag ville spy på hårt arbete och att försöka igen. Jag orkade inte mer. Tyckte jag fått nog.
 
Sen vet jag inte vad som hände. Men allt ändrades. Om det var vårens första solstrålar, eller det faktum att jag på gymmet kände mig redo igen. Jag ville försöka. Ge det en (8e?) sista chans. När jag sprang på löpbanden gjorde jag det så snabbt jag kunde. Jag fick gåshud av att tänka på volter igen. Jag ville in i hallen igen. På något sätt har öspelen på Bermuda triggat så mycket inom mig, så jag antar att jag helt enkelt inte var redo att släppa det. Och när februari kom så förstod jag att det var nu eller aldrig. Jag visste att jag fysiskt var redo och att det skulle komma att handla om ett mentalt krig mot knät. Jag förstod att jag skulle måsta vara smart. Göra det på mitt sätt. Jag visste vad jag gamblade med. Jag hade blivit rådd från alla möjliga håll att inte köra efter det som hände i höstas med knät. Jag har en permanent skada på menisken, och mina ledytor är trasiga. Jag visste dethär. Och någonstans förstod jag att det kanske inte går. Men jag fick lov att acceptera det, för jag visste att om jag inte gjorde dethär sista rycket för mig själv så kommer jag aldrig kunna släppa det som hänt med knät. Jag måste försöka.
 
Och jag försökte. Vissa dagar kunde jag inte landa på fötterna efter en voltserie, livrädd för att gå sönder. Andra körde jag på som om inget hänt. träningen delades tydligt upp i "knädagar", och visst handlade det om känningar i knät, men framför allt handlade det om hjärta mot hjärna igen, där den sistnämnda nu gått i protest mot det jag gjorde. Jag inbillade mig efter träningar att något hänt, att jag kände svullnad, att det snart skulle komma ett bakslag. Fem fulla träningar där jag hållits hel blev snart 10, och sedan 20 och sedan ännu fler. Snart kom fokus att flyttas till nästa stora mentala utmaning. Min första tävling igen. Att vara tillbaka på tävlingsarenan. Detdär jag inte lyckades med efter första skadan. Det som jag tränade för i höstas, som var bara 2 veckor bort när smällen kom då. Innerst inne visste jag att jag var redo, men jag kunde inte hjälpa isklumpen som fanns i magen varje gång jag föreställde mig att jag varit med om samma sak på hösten, och då misslyckats..