thelifeofadreamer

OS

Kategori: Allmänt

Hur skulle jag kunna glömma?

Det var OS i Sydney. Cathy Freeman stod vid starten, precis innan hon skulle sätta sig i blocken.
Jag hade vart ute och lekt, vi hade lekt på gungorna, av en händelse blev jag törstig, och bestämde mig därför för att springa in för att hämta ngt att dricka.
Väl inne genom dörren ser jag pappa sitta vid soffan, jag går dit och frågar vad han ser på.

- sch Malin, titta på det här så ska du få se.

Jag slog mig ner. När mina blå ögon ser på tv:n ser jag massor av små stjärnor, nu i efterhand förstår jag ju att det var fotoblixtar, men det förstod jag inte då. För mig var det stjärnor. Så jag förstod att personen som var omgiven av dessa stjärnor måste vara viktig. På bana 6 stod hon, Cathy Freeman. Tjejen som genom att springa sitt livs lopp kom att bli en av de mest uppmärksammade under milleniets första OS.
Hon var fokuserad, så fruktansvärt fokuserad. Hela arenan exploderade samma sekund dom sa hennes namn. Hon log tittade upp, och vinkade försynt till åskådarna.
Starten gick, Freeman sprang. Efter 300m hade hon bonset i sina händer. Med bara 50m kvar är hon påväg mot guld. Mjölksyra hade hon helt säkert, man såg hur trött hon var, och ändå, ändå så lyckades hon ta fram något som fanns djupt inne i henne. Hon tar fram viljan. Viljan att nå en dröm. Jag tror inte hon tänkte så mycket de där sista 50 metrarna, ljudet var antgligen bortkopplat. Hon såg nog linjen, mål.
Tänk att ha tränat år efter år, dag efter dag. Alla regniga eftermiddag, alla tidiga mornar, och så ser hon det hon drömt om bara ett par meter bort.
Steg för steg tog hon in. Och tillslut så är hon förbi. Linjen skärs och hon är i mål.

Hennes blick kommer jag aldrig någonsin att glömma, det gick i slowmotion allting. Hennes mamma och bror kommer ner från läktaren, om möjligt omgivs hon nu av ännu fler stjärnor. Hon har lyckats med det som så många andra velat, hon har tagit ett guld, ett olympiskt guld.
I den här stunden var jag fast, det fanns ingen återvändo. Jag älskade sport från denna stund, och kommer föralltid att göra det.

Förstår ni nu vad jag pratar om? Ett ord, OS-sammandrag. Japp och jag satt klistrad framför tv:n också ikväll. Jag mindes återigen ett OS. Phelps, Bolt, Liukin, Johnson, Isinbajeva, Kallur. Sekunden i somras då Phelps slog handen i väggen och han tog sitt åttonde guld gick det knappt att hålla tårarna tillbaka. "We have worked towards this since he was eleven", och så nu var det dags, han gick till historien som en av det största atleterna nångsin.

Jag kan inte hjälpa det, jag är en känslomänniska när det kommer till OS, jag orkar kämpa orkar försöka. Det absolut finaste någon sa ikväll var när Gustav Larsson tog sitt silver. När dom frågade vad han tänkte under den sista milen svarade han "Att jag skulle måsta lida mer än jag någonsin gjort". Han led för sin dröm, och jag är helt säker på att den stunden han skar mållinjen ångrade han sig inte.

OS avslutning, fy ett OS är till ända och man vet att det tar 4 år till nästa. Gråten ligger återigen i halsen.
 
OS elden må för tillfället vara släkt, men minnena från ett OS kommer aldrig att försvinna. För varje gång något tycks omöjligt ska jag komma ihåg det budskap OS hade, One world, one dream...

// Malin

Kommentarer


Kommentera inlägget här: