thelifeofadreamer

SIMON BANK, Aftonbladet.

Kategori: Allmänt

Jag ser en diva som är på väg att gå av - något är fel

ATEN
De trippade in som ett färgglatt litet radband; OS-divor med starka, bräckliga minipaket till kroppar.
En var trasig.
En var på väg att gå av.
Det var, på sätt och vis, en chock att se både Veronica Wagner och Svetlana Khorkina. 


I sitt andra hopp hamnar hon för långt bak, för långt ner, och faller illa på sitt vänstra smalben. Benet rodnar, från rosa till blossande rött, på en sekund.
Khorkina rör inte en min.

Det gör hon knappt under hela kvalet.
Världens bästa gymnast pendlar mellan att vara himmelsk och odistinkt, men ser aldrig berörd ut. Det är något både sagolikt och sjukt över henne.

Svetlana Khorkina är en konstnär, en mjuk och sinnlig långkatt bland explosiva små gymnasthermeliner. En kvinna bland flickor. Hon är 25 år gammal och har gjort allt, vunnit allt; en jetset-diva som vikt ut sig i Playboy, skådespelat och gjort världen till sin scen. Hon säger:

- Jag vill bli igenkänd - på en kilometers avstånd.

Wagner är roligare


Alla känner igen henne. Även nu, en fuktvarm morgon i Aten. På en kilometers avstånd känner vi hennes överlägsna fart i barr eller hennes balettlika kontroll i fristående.

Men vi känner mer. Att något är fel, att hon är anemisk och blek och chockartat Twiggy-mager i all sin upphöjdhet.

Khorkinas smalben rodnar, hon rör inte en min, och jag tittar på Veronica Wagner istället. Det är roligare.

Veronica Wagner: Fyrtioåtta kilo, hundrafemtitvå centimeter, ett ton attityd. En ryggsäck över vänster axel, gula skor i handen, en glittrig blå och blåare dräkt med en guldstjärna över bröstet, hårt lindad fot och så den d ä r uppsynen, den som i Göteborg skulle kallats "tyken".

Hon är 17 år, har lindat sin skadade fot så hårt det går för att det inte ska göra så fruktansvärt ont men"

- Det är OS. Man måste köra, liksom.

Hon säger så, fast så dags har jag redan fattat. I det här jobbet lär du dig känna igen dem rätt snabbt - och Veronica Wagner är en av DOM.


Hon är inte en av dem som tror på sig själv. Hon v e t. Hon är inte en av dem som vill bli bäst. Hon har b e s t ä m t att hon ska bli det. Veronica Wagner kör, liksom.


Medan Khorkina, den gudomliga, svävar runt i sin suveräna och sjukligt estetiska blekhet har Wagner sitt eget universum, mitt i hallen.
Hon slår sitt personliga rekord, är enorm på bommen, men det är inte det som märks mest.
Foten på väg att gå av.
Det är smärtan.

För oss, svenskar med begränsande referenspunkter, bjuder Veronica Wagner på den häftigaste uppvisningen i smärttröskel sedan Kerri Strug hoppade hem OS-guld med stukad fot i Atlanta.
Hon har så förbannat ont.

Högerfoten är på väg att gå av efter varje delgren, när hon landar efter en dubbel frivolt i friståendet spricker ansiktet i bitar för att det gör så ont. Men det är OS. Så hon kör, liksom.

Det är is och tryck, och mer is och helvetessmärta igen och så nästa gren och ett leende mot domarna. Veronica Wagner ser och lär, ler och lär. Sedan kommer hon ut med OS-rutin och är alldeles unikt och vanligt 17-årig.
Det är "typ" och "liksom" och rynkad näsa och truliga, tykna ögonkast med mörkt bruna ögon - och en total övertygelse som kan spränga vilka gränser som helst (och få henne att fortsätta träna 33 timmar i veckan).

- Nu slipper jag vara nervös i nästa OS, säger hon.

- Jag har lärt mig att det inte är så jäkla stort, säger hon.

Veronica Wagner hatar tidiga morgnar, att starta sist i gruppen, att börja med barr och att tävla skadad.
I går gick hon upp halvsex, startade sist i gruppen, började med barr och hade en trasig fot.
Hon lyfte sig ändå.

Hon körde, liksom.
Jag är bara så barnsligt förtjust i såna.

Simon Bank, Aftonbladet 16 Agusti 2004

Kommentarer


Kommentera inlägget här: