thelifeofadreamer

Don't forget

Kategori: Allmänt

Haallå på er

Solen skiner.

Idag träffade jag min sjukgymnast för att kolla rehabövningarna och få program på det. Det var bra att jag fick övningarna, men sjukt sjukt deprimerande att göra dom. Det kan vara så sjukt frustrerande att inte kunna böja benet, eller spänna låret så jag bara vill kasta något så det går sönder. 
Men, lite av sakerna gick bra iaf. För det första så går jag igen, väldigt sakta och kontrollerat, men nu slipper jag iaf kryckorna fram tills efter operationen. Sen fick jag testa cykla också... måste ha sadeln på cyklen 25 miljoner meter upp i luften, för jag kan inte böja benet mkt alls. Frustrerande? JA :(

Sen fick jag höra (som jag nog hört förut, men inte velat inse) att det inte går att skynda på en korsbandsläkning. Det tar, den tid det tar. Kändes lite som att få en sten kastad i magen och inte kunna andas ordentligt när hon sa det. Varför måste det bli såhär. 
Allt har ändrats så mycket på så lite tid. Förut, för bara lite mer än en vecka sedan såg jag fram emot sommaren, jag längtade till i höst och alla tävlingar jag skulle få tävla då. Jag satte upp mål för varje träning, jag hade slutat vara rädd för allt, jag drev mig själv framåt på ett sätt jag inte gjort förut.
Och nu?
Jag är inte glad. Jag ser inte fram emot ngt (annat än att knäet blir bra). Jag har ont. Jag vill gråta varje gång jag ser någon annan gympa. Jag är sur hela tiden, men försöker klistra på ett leende för jag orkar inte börja förklara när random människor frågar "hur det är", när jag vet att svaret inte spelar någon roll alls för dom. Jag är beroende av andra, behöver hela tiden skjuts etc. Jag kan inte göra det jag gillar mest i hela världen, och vet att jag inte får göra det på ett halvår. 

När jag går och sover på kvällen är det sista jag tänker på hur det känns att landa hårt på bommen, det får mig att le, och jag kan somna. Sedan vaknar jag på morgonen av solstrålarna som tittar in, det gör mig också glad. Så vrider jag på mig, och det drar till i hela knäet upp i baklåret, och jag inser att verkligheten är tillbaka. Mäta svullnad, hålla tummarna, sträcka ut knät, bita ihop, le, fara till skolan, läsa om korsband, sova.

"Sluta klaga nu, du mår ju bra i övrigt" 
Men yeah right. Testa ta ifrån dig det du tycker mest om att göra i hela världen. Det är inte så sjukt lätt. 

Men samtidigt. Jag kommer ju tillbaka.
Varje dag är jag en dag närmare volter igen. 
En dag närmare. 
En dag närmare! 
 

Kommentarer

  • Maria säger:

    Nu har det gått mera än en vecka, och snart kommer du vara där igen, och när du är där då kommer du vara pepp och motiverad som aldrig för och du kommer skruva dig fram till FM och sen vet man aldrig vart du landar, någonstans utanför Åland ifall!

    2010-05-07 | 10:12:04
  • M säger:

    :) !

    2010-05-07 | 20:57:32

Kommentera inlägget här: