thelifeofadreamer

21 Another moment

Kategori: Allmänt

Första gången jag såg denhär listan bestämde jag att nr 8 och 21 skulle bli inlägg om ögonblicken då korsbanden gick av. Mest för jag vill ha det nerskrivet. För man glömmer. Man gör det. Man glömmer varför det var jobbigt, och varför det tog ont. Och jag vill minnas. Fast det var jobbigt och hemskt och sämst, så vill jag komma ihåg exakt hur det var. Så nu vet ni.

När jag stiger upp på bommen för att göra min andra bakåtvolt för dagen är jag rädd. Kanske inte för knäet specifikt, men jag är rädd. Jag är rädd för volten, och jag är rädd för bommen. Redskapet står där i all sin prakt, och samtidigt som bommen ger mig kittlande fjärilar i magen får jag en nervös skakande känsla bara av att titta på den, vilket såklart är charmen. Jag samlar mig och låter fötterna ta plats på den 10 cm smala ytan. Jag påminner mig själv om att titta efter bommen innan jag landar, man får för allt i världen inte blunda. Sen hoppar jag iväg.

Man känner inte när man snurrar. Inte jag iaf. Jag hinner inte reflektera över vad som är upp och vad som är ner, jag hinner inte se taket. Jag är för inställd på att landa på bommen igen. Och jag är påväg ner rakt på bommen.

Det är över innan jag inser vad som hänt, samtidigt som ögonblicket då det sker känns som en slowmotion grej som varar i hundra år. Benen träffar bommen. Och knäet finns inte längre där. Det far runt. Det viker sig inte. Det låter inte. Det knäcker inte. Det far runt. Fram, sidan bakåt. Oh det är av. Igen. Även om jag för allt jag var värd förnekar att det skulle hänt igen, så visste min kropp att det hänt. Det tar inte ont just då. Men jag skriker. Hur jag kastar mig ner från bommen har jag ingen aning om. Men plötsligt ligger jag där igen. På marken, och håller i knäet som om det vore värt en miljon. Vilket det givetvis är. Det är värt så fantastiskt mycket mer. Tårarna sprutar och jag har ingen kontroll. Det jag funderar på när jag ligger marken och gallskriker med tårarna sprutandes åt alla håll är hur jag ska orka låta tiden gå, ni vet, låta minuter passera och timmar ticka förbi. Jag är chockad, och även om det bara gått sekunder sedan smällen, så har det känts som dagar. Jag har redan tänkt alla tankar som går och tänka. När mamma kommer tittar jag upp på henne och det enda jag får fram är ”det är av igen, mamma. Det är av IGEN”. Mamma svarar inte. Hon vet hon också vad som hänt, även om inget är konstaterat än. Sen kan jag inte prata mer. Jag lägger mig ner och gråter lite till, även om det inte hjälper ett dugg. Det känns som huvudet ska sprängas, och jag börjar må illa. Jag vill spy i 700 år och aldrig mer veta av dethär. Jag vill bort och aldrig mer komma tillbaka. Tankarna snurrar, och jag vänder mig och stirrar i taket.

Hundratals minuter och ett tiotal timmar senare ligger jag på samma brits jag låg på våren innan. Samma läkare rör vid mitt ben. Lachmans test görs, och jag känner innan Erkki säger det, att senan inte finns där mer. Mitt korsband är av igen. Då slog mig att om man kan ge mig en ultimat utmaning så är det väl denna. Sen började dag 1. Second time around.

Kommentarer


Kommentera inlägget här: