thelifeofadreamer

Hemma, igen

Kategori: Allmänt

Inatt kom jag hem från Åbo, där jag lade mig prick-still på en brits och kördes in i en skramlande och bankande apparat som tog bilder på mitt knä. Medans jag låg där och störde mig på ljudet av maskinen (jag stör mig på typ allt) och försökte höra musiken som man fick ha i öronen (som man inte hörde), så bestämde jag mig för att fundera istället. Så jag blundade, tänkte att jag inte var där, och satte igång med att tänka.
Flera saker slog mig under denhär tiden. För det första, den främsta orsaken till att jag är så arg, och frustrerad, är tiden. Och nu snackar vi tiden det tog att ta sig tillbaka vs tiden det tog att göra av det igen. Jag hade haft ett korsband i 6½ månad. Det gick av på mindre än en sekund. Mindre än en sekund, typ som när ni knäpper med fingrarna. Det, är lätt främsta orsaken till att allt känns värdelöst, varför göra det igen om jag inte håller? Ska jag ge så mycket tid som det krävs igen, bara för att veta att det kan gå sönder på mindre än en sekund? Dethär var det första jag kom fram till. Det andra jag kom underfull med var att jag glömt mitt gympahäfte i gympasalen (som sen mamma tagit hem under dagarna jag varit borta, för jag hittade det på min hylla imorse, lite kul). Vi har ett häfte vi ska använda i träningen, där det står vad vi ska träna på, och vad vi har för mål. Vi fick dom för inte alls länge sen, och jag var så hiimla glad över att ha målen nerskrivna, och faktiskt få börja jobba mot dom. På baksidan av mitt häfte har jag klistrat in en bild av Aliya Mustafina, och brevid henne finns en text där Rysslands coach uttalat sig om hur ryskorna blivit så bra. The girls have adopted the mindset that they don't give up. Det låter så överrekamerat och klyschigt, men det får mig att tänka på varför jag satte detdär från början. Jag satte det där för att jag efetr första gången jag drog av korsbandet, inte gav upp. Jag gjorde allt jag kunde, och jag tog mig tillbaka. Denhär månaden som jag hann vara skadefri, så tog jag igen allt det jag inte fick göra. Så när jag satte dendär texten på häftet, så tänkte jag att den fick representera mig i viss mån också, I have adopted the mindset that I don't give up.
Jag ska vänta på magnetröntgensvar nu, jag får dom först i nästa vecka. Sen ska vi fatta ett beslut om vad som bör göras. Det jag kommit fram till i helgen är att om jag fysiskt kan bli bra igen, nog fasiken pallar jag att ta mig igenom det igen. Jag vill fortfarande kunna associera mig med detdär jäkla häftet, som den sanna gymnastikälskare jag är. Det svårare, det psykiska, har jag också en plan för. Det har fått sig en total törn, och slagits ner helt brutlat. Och det ska bara få vila en stund, det får resa sig långsamt, och bli bra under tiden jag rehabar.

Jaha, ni som läst dethär nu. Vad är mig poäng? Just det. Är det möjligt fysiskt, så är jag up for the challenge. Och det enda som hjälpte mig att komma fram till det var ett gympahäfte, och att jag kom till insikt angående varför jag varit så arg, och varför jag inte kunnat acceptera att det händer igen (vilket jag ju förklarade att hade med tiden att göra). Nu ska jag stiga upp ur min säng, böja på benet, sträcka på benet, berömma mig själv för det. Sen ska jg ta en dusch och fundera vidare. Förhoppningsvis kommer jag fram till något otroligt klokt. 


För den delen så var det exakt dethär jag gjorde när jag drog av det igen. En voltbak på bommen. Jag gillar denhär bilden, minns att jag träffade helt rätt på bommen med fötterna den gången! Och sen tycker jag det är otroligt kul att titta på min haka, och på mitt hår på denhär bilden. Tss.

Kommentarer


Kommentera inlägget här: