thelifeofadreamer

It’s hard to be that tough

Kategori: Allmänt

Jag har megaångest. I vanliga fall skulle jag dra på mig mina löpartights, sätta UTAH-gymnastics tröjan över huvudet, ta min gröna iPod och springa för allt vad mina ben bär, alternativt hoppa studsmatta tills det är omöjligt att inte le. Men nä, det går int. För jag har sabbat mitt knä. För andra gången. Det är helt åt tjotta och inget blir bättre bara för att det går fler dagar. Ärligt talat så blir det sämre för var dag som går. Känns ju lovande att veta bara en sådan sak. Jag är 18 år och har sabbat mitt knä totalt. Idag har jag fått 3 utbrott på mina kryckor. Och kanske 2 utbrott på robotnick, grejen jag har kring benet. Jag är trött på dethär. Jag är klar med dethär. Jag VAR klar med dethär. Jag har redan gjort allt dethär. Det känns som ingenting alls går åt rätt håll. Idag vek sig benet när jag gick så det knäppte till och drog baki. Det tog inte ont eller så, men känslan ger mig typ kväljningar. Jag börjar må illa varje ggn knäet viker sig. Så var det när jag bröt det också! Annars så känns det som jag inte kan något i hela världen. Det känns som jag är sämst på allt. Och Stepp, du får tycka att jag är hur löjlig som helst som hittar problem i allt. Men det känns så just nu. Påriktgit. Utan att jag hittar på.
Sen tänker jag sluta bita på mina naglar, och sluta käka godis. Jag har bestämt det bara. Förresten tänker jag lipa i hundra år ikväll över att mitt ben försvinner och över att jag inte tränat ordentligt på snart 2 veckor. Jag känner mig som världens tjockaste tjockis som är lat. Härlig känsla.

Nä. Nu har jag skrivit av mig. Kommer ångra att jag skrev hälften av detdär imorrn. Men då har dethär humöret iaf gått över, och då kommer det inte bubbla upp på ett tag. Och sen tänker jag inte ljuga om hur allt är. Jag är klar med det också.

Kommentarer

  • Peter säger:

    Jag ska inte säga att jag vet hur det känns, ingen kan veta hur någon annan upplever någonting. Däremot kan jag i viss mån relatera till det som hänt. Jag var 23 år då jag totalfuckade mitt knä och mitt liv tog en 180:a. Från att ha tränat eller spelat match 5 dagar i veckan blev jag soffliggande i 1 år och det var tufft rent psykologiskt. Det jag VET är att det måste få ges den dit det behöver för att läka (inte bara fysiskt), det är en sorgeprocess då livet ändras (trots att det låter klyschigt så funkar det så). Man bearbetar, ältar, är arg, sörjer och till slut bestämmer man att det är dags att gå vidare med fokus på det man KAN göra, inte på det man INTE KAN göra.



    Lustigt btw att du kallar din orthos för robot, jag fick ju en special-gjuten orthos som jag och mina polare kallade robo-cop;)



    Jag håller på dej Malin och önskar dej all lycka:)

    2011-02-01 | 05:39:53
  • Malin säger:

    Tack Peter för din kommentar. Och du har rätt. Jag vet att man måste låta det ta tid och jag vet att bara man kommer fram till vad som bör göras så är man iaf påväg åt rätt håll. Men det känns som jag står still och trampar på ett ställe.

    Sen är jag allmänt trött på att inte kunna gå, eller springa eller för den delen bara kunna ta på mig ett par byxor och se normal ut. Nu är halva benets muskeler borta och dessutom ska jag ha robotnick på. Usch.

    Nåväl, det blir väl bättre såsmåningom!

    Hälsa alla i Hammarland! =)

    2011-02-01 | 10:21:59

Kommentera inlägget här: