thelifeofadreamer

Första tävlingen

Kategori: Gymnastik

Sen var det dags. Dagarna sprang iväg och innan vi (jag) visste ordet av så var det samma kväll som färjan mot Helsingfors skulle gå.
 
 
Mina gullfrön <3 som dom hjälpt mig.
 
 
1h innan tävling.
 
 
Uppvärmning!
 
 
Prisutdelning.
 
Ungefär såhär minns jag resan. Var nog något luddig i huvudet, och minns inte hur många ggr jag tänkte "gå inte sönder. Snälla. Snälla. Gå inte sönder. inte nu. Snälla!" känns som det var mantrat jag körde på repeat hela tävlingen igenom. Mitt bästa minne är när jag landar ur första voltserien (som jag för övrigt fick ha extra matta vid), och inser att knät är kvar. Funderade där och då på att vända på mattan och gå av, jag var liksom klar med min uppgift, att hålla för volter. Hur som, jag fortsatte serien, och om man vill kalla det för den fulaste serien någonsin så är det fritt fram för mig. Haha. Torkade snor som började rinna, snubblade till när jag skulle göra värmlands 360, missade musiken i slutet osv. Ryckte mest på axlarna åt poängen, jag kunde inte ha gjort så mycket mer. Jag gjorde det jag kom dit för när det gällde mattan, som dessutom var första redskap i tävlingsordningen, och det var att ta mig igenom en serie. 
 
Efter mattan var det hopp. Som är min favorit. det går fort, man ska skapa mycket kraft och tryck. Jag tror min kärlek till hopp kommer från gamla friidrottsdar, det påminner lite om längdhopp/tresteg, och de var alltid mina favoritgrenar. Man springer in så fort man kan, och sen ska man på en bråkdels sekund se till att få tekniken att stämma. Dessutom är hoppet speciellt för det tog så länge att komma tillbaka till det. Jag började hoppa ordentigt (med satsbräda och landning) sent på hösten ifjol och hade då inte kunnat göra ett riktigt hopp på två och ett halvt år. Hoppet gick bra. 
 
Sen var det barr. Som borde gå bäst med tanke på träningnsmängden, meni förhållande till det jag kan gick det väl inte sådär himla bra. Timingen var fel i typ allt, men allt som allt var det ingen större katastrof.
 
Ska vi snacka katastrof ska vi snacka bom. Inte för att jag föll mer än en gång (vilket man självklart ska eftersträva att inte göra men ändå, en gång är inte döden), men serien i allmänhet... Direkt jag lyckats ta mig ner från bommen i form av ett avhopp förklarade Fanny att hon både en och 23 gånger funderat på att skrika på mig på bommen och säga att det är helt okej att ta det lungt. Försökte göra min 1.20 minuts serie på 30 sekunder. Sätt därtill lite vingel och mycket förvirring, ingen succe. 
 
Efter det var tävlingen klar. Medaljer skulle delas ut, och även om jag vann några kan jag ju säga att jag inte var fruktansvärt nöjd på den fronten. Men när det gäller tävlingen i sig var jag jätteglad, nöjd och stolt. För jag hade genomfört den. Det hade gått. Och jag var tillbaka framför domarna, istället för att själv sitta som en. Knät var helt, jag hade uppnått ett mål och Bermuda låg framför mig. 

Kommentarer


Kommentera inlägget här: