thelifeofadreamer

On our way

Kategori: Gymnastik

Nu ska vi hoppa igen. Jag orkar inte ta allt i ordning. 
 
Tisdagen den 9e juli 2013. Dagarnas dag. Strålande sol och frisk vind från sydost. Vaknade med den mest förväntansfulla känsla jag någonsin känt. Magen vändes upp och ner och ut och in av alla fjärilar. Jag grät glädjetårar blandat med stresstårar. Var för en gångs skull i tid med packningen, men det tog ändå en evighet. Allt skulle vikas perfekt, rätt kläder skulle väljas ut, gympadräkterna skulle vara staplade i hög. När klockan blev 22.45 och jag ÄNTLIGEN strykt mina pikeér till perfektion begav jag mig till båten, omringad av mina vapendragare, givetvis. Hanna och Emma skulle påbörja sin resa mot Bermuda dagen efter mig och kom med för att vinka av, och när vi stod nere i hamnen kunde man seriöst se hur det lyste i deras ögon av förväntan. Jag kramade om Hanna, som likt hon alltid gör tog situationen med ro..   (= AAAAAAAAAAAA AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHH IMORRRN FAR VI!!!!!! AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH DU FAR NU!!!!!). Sen kramade jag Emma, vi kikade varandra i ögonen och säger nästan i mun på varandra, "Vi ses på Bermuda", så sjukt häftigt var det att kunna säga så. En snabb puss på Rezgar (som vid det här laget nog var rätt glad att det var dags att åka så han skulle slippa mina hysteriska nervsammanbrott som jag haft under hela dagen med krokodiltårar som sprutade pga all resfeber, hehe), och så IVÄG!
 
Sassa Emma och Hanna i hamnen
 
Mollie, Lovis och jag. Påväg till Bermuda med mellanlandning i New York. När vi checkade in våra färgglada väskor på Vanda flygplats var vi medvetna om att nästa gång vi såg dem skulle vi vara på andra sidan Atlanten. Kändes döhäftigt.
 
 
Väl på flyget var det fingerdanser, filmtittande och hysteriska skattanfall om vartannat.
 
 
 
 När vi landat på JFK efter nästan 8 timmars flyg svävade vi runt på små rosa moln på flygplatsen. Allt var häftigt, från hur stora besticken var, till vilket godis man kunde köpa där,till att vi se en amerikansk härgårman-skylt,  till låtarna de spelade på radio, till poliserna som patrullerade osv osv. Det blev så när vi sett fram emot resan så länge vi vetat att den skulle bli av. Det kändes så overkligt att det faktiskt hände, att vi var där, att resan vi sett fram emot så många år nu var påbörjad. 
 
 
 
Det var samma sak när vi kom till Bermuda. Så fantastiskt mycket att ta in. Luften. Lukten. Värmen. Palmerna. Språket. Och då var det ändå natt när vi kom fram. Och vi hade rest i nästan ett dygn. 
 
 
Mina fabulösa reskompisar! 
 
När vi väl kommit ut från flygplatsen satte vi oss i en bil med en chaufför som liknade Bob Marley och som körde påtok för fort. Vi klagade inte dock. Vi hängde snarare ut från bussens fönster och bad honom köra hårdare. Åh, det var så härligt, stämningen var så häftig. Vi kom fram till skolan och blev eskorterade till vårat klassrum, påväg dit trampade jag nästan på en kackerlacka och den fantastiska stämningen sjönk väldigt hastigt och efter dygnets vid dethär laget 34:e nervösa sammanbrott lyckades vi tillslut somna på våra luftmadrasser, omgivna av kackerlackor. Vi var äntligen framme.
 
 
I Bob Marley bussen mitt i natten! 
 
Cederbridge Academy, kackerlackornas hem!

Kommentarer

  • Linn säger:

    Alltså, fick gåshud när jag läste detta. Den bästa känslan som finns är när man näst intill har slitit ihjäl sig och sen får betalt. Och ofta är ju sånt slit gymnastikrelaterat. <3

    Svar: :) Precis så kände jag när vi for. Var himla häftigt att ha uppnått något man kämpat för så länge. Så synd bara att det inte ville hålla ihop för tävlingarna... :(
    MP

    2013-08-29 | 09:27:00

Kommentera inlägget här: