thelifeofadreamer

4 år

Kategori: Gymnastik

Jag måste berätta en sak för er som är viktig för mig att minnas. Vet ni att det gått över 4 år sedan jag rev av det där förbannade korsbandet första gången nu? Det är så sjukt att föreställa sig den tiden, för det är så ofantligt lång tid.  När det gått så lång tid så hinner så mycket förändras, framför allt jag, Malin. Jag gick från att vara en 17 åring till att en blivande 22-åring. Livet tog en helomsväng och jag fick kämpa mer än jag gjort förut i mitt liv. Herregud vad jag kämpade för att allt skulle bli bra igen. Slet och grät och tränade, och så om igen. För var dag som går får jag mer perspektiv på saken, och kan se det mer objektivt. Jag tycker fortfarande att det är så ofantligt orättvist att det skulle drabba mig, som värdesatte gymnastiken som en av de viktigaste, och roligaste sakerna i mitt liv. Det känns hemskt att ta något sådant från en människa. Dessutom var jag bra på det jag gjorde, och även om jag aldrig hade blivit en världsgymnast så skulle jag velat ha möjligheten att gå vidare inom någon annan idrott, uppfylla min egen dröm om att tävla ett FM i gymnastik, och så skulle jag ha velat sluta för att jag tyckte det var dags, inte för att jag måste. Fasiken vad det tog hårt att bli skadad sådär. Skulle vilja ge mitt 17-åriga jag en klapp på axeln för allt slit och en uppmaning om att saker löser sig tillslut, kanske inte på det sätt jag hoppades, men på andra sätt. Jag tror aldrig jag gjort så många olika saker i mitt liv som under dessa fyra år. Det tvingade mig att göra något nytt. Idag har jag skapat mig en vardag där jag verkligen trivs och mår bra, jag är väldigt lyckligt lottad och jag skrattar innerligt någon gång under varje dag. Saker har blivit bra igen. Men det är klart man saknar något som en gång var en så stor del av en. Det kommer i vågor som sköljer över en. Vissa dagar ingenting (och tränarrollen gör ju så ENORMT mycket för att jag inte ska dö av saknad på samma sätt!), men andra dagar så kan jag få ont i hjärtat av hur mycket jag saknar kittlet i magen. Adrenalinet innan man testar något nytt, när man måste kombinera adrenalinrushen med koncentration och bemästra sitt eget psyke för att våga köra..
 
Jag försöker se saker från den ljusare sidan. Jag har sagt att den dag mina gymnaster är mer motiverade än mig så lägger jag av och går ut ur hallen för gott. Och orsaken till att jag är så motiverad som tränare är säkerligen för att jag själv aldrig blev klar, och det är en egenskap jag själv tror kommer driva mig långt i min nya roll. På sätt och vis så ger det mig tillfredställelse att se mina gymnaster köra de övningar jag vill kunna göra, som jag inte kommer kunna göra igen, och det är ju också något som känns väldigt bra.
 
4 år alltså. 4 år av tålmodighet, försöka pånytt, aldrig ge upp, orkar lite till, tro att det går, gråt, skratt, hopp, motgångar men också framgångar. Jag blev inte skadefri. Men, jag blev jag. 
 

Kommentarer

  • Emma E säger:

    Malin! Du är verkligen den starkaste personen jag känner och jag tycker du är otrolig som orkar och kan <3

    Svar: Men fröken så du säger, vad glad jag blir! Du är ju så himla snäll, tusen tack för de komplimangerna och skickar en puss tillbaka på dig!!
    MP

    2014-04-30 | 22:00:26

Kommentera inlägget här: